13 oktober 2001 - 13 januari 2002

Hösten 2001 högtidlighöll Prins Eugens Waldemarsudde 150-årsminnet av Ernst Josephsons födelse med en av de mest omfattande utställningar som någonsin tillägnats denna konstnär.

Uställningen innehöll närmare 150 verk, främst måleri och teckningar, som kom att ge en uttömmande bild av denne förgrundsgestalt inom den svenska konsten.

Ernst Josephsons konstnärliga ambitioner var till en början allt annat än blygsamma. "Jag skall bli Sveriges Rembrandt eller dö" är ett ofta citerat uttalande av honom. Han lyckades också redan som Akademielev nå erkännande, då han 1876 tilldelades den Kungliga medaljen för sin historiemålning Sten Sture d ä befriar den danska drottningen Kristina ur Vadstena kloster. Han fick därmed möjlighet att studera utomlands, förutom i Paris även Holland och Italien, där hans intresse för de gamla mästarna resulterade i kopior av hög klass, av bl.a. Rembrandt och Rafael.

Under 1880-talet förde han de svenska opponenternas talan mot Konstakademien och blev en självskriven medelpunkt i den nordiska konstnärskolonin i Paris. "Han bar på en segervisshet, som han väl trodde alla mötande skulle frapperas av", så beskrev Georg Pauli honom i rollen som opponentledare och som sådan, iförd kalabreserhatt och med fladdrande halsduk, porträtterade Per Hasselberg honom i början av 1880-talet i den kända bronsbysten. En förtroendekris gentemot konstnärskamraterna i kombination med högt ställda förväntningar på egen framgång - som ej infriades - ledde till hans psykiska sammanbrott omkring 1888. Hans produktion därefter får en annorlunda inriktning, i vilken det konventionella bildseendet går mot sin upplösning utan att det underliggande akademiska idealet överges. Det är den s.k. sjukdomskonsten som i utställningen fick ett stort utrymme. Hans insatser under denna tid, som präglades av stor inlevelse och fantasi, kom på många sätt att inspirera 1900-talets svenska modernism.

Ett motiv som engagerade Josephson starkt var Näckentemat, som vi i utställningen och boken kunde följa i så väl skisser som färdiga målningar. Ingenstans upplevde man konstnärens pendling mellan romantik och realism så starkt som i dessa bilder. 1884 målade han, efter levande modell, Strömkarlen i norska Eggedal, en målning som har sin självskrivna plats på Waldemarsudde. Att målningen 1893 erbjöds i gåva till Nationalmuseum av prins Eugen men avböjdes under uppseendeväckande former av Statens inköpsnämnd, väckte på sin tid upp starka känslor. Istället fick den en permanent placering, infälld i väggen, i prins Eugens egen Salong på Waldemarsudde där den fortfarande kan beskådas. Strömkarlen är en symbol för ett visionärt och samtidigt tragiskt konstnärsöde.

Genom att belysa Ernst Josephsons hela produktion gavs en inträngande och fascinerande bild av en av våra mest framstående och mångfacetterade konstnärer.
Till utställningen producerades en katalog, "Ernst Josephson-målare och diktare", författad av Hans Henrik Brummer. Katalogen är utigiven på Norstedts förlag, tryckt i Värnamo 2001 och finns att köpa i butiken.