Prins Eugens Waldemarsudde, Om prins Eugen

Prins Eugen
föddes den 1 augusti 1865 som fjärde och yngste son till hertigparet av Östergötland, sedermera kung Oscar II och drottning Sophia. Eugen visade tidigt konstnärliga anlag och han fick under uppväxten undervisning i teckning och måleri av olika konstnärer.

1885-86 bedrev Eugen studier
vid Uppsala universitet och var samtidigt elev hos målaren Wilhelm von Gegerfelt. Det var nu som han fattade beslutet att bli konstnär. Föräldrarna - särskilt fadern - ställde sig till en början tveksamma; måleriet som förströelse var en sak, som huvudsysselsättning för en arvprins en helt annan. Slutligen gav föräldrarna sitt samtycke och mellan 1887 och 1889 vistades Eugen i Paris för högre konstnärliga studier.

1889 blev prinsen invald som förste hedersledamot i Konstakademien i Stockholm och kom året därpå att representera Akademien i Statens inköpsnämnd för konst.
Dessa utnämningar kom att utgöra startpunkten för ett livslångt konstpolitiskt engagemang.

Även om prins Eugen hade fått utbilda sig till konstnär var han tvungen att som kunglig person utföra sin del av representationsplikterna såväl i Sverige som i Norge - han var ju också norsk prins fram till 1905 då unionen mellan Sverige och Norge upplöstes

Under 1890-talet
var det främst på sommar-halvåret som Eugen på allvar kunde ägna sig åt sitt måleri. Det var under detta decennium som han fick sitt konstnärliga genombrott och som hans lyriskt romantiska måleri kom att spela en roll för utvecklingen av det svenska landskapsmåleriet.
Sommaren 1891 då han bodde på egendomen Balingsta nära Huddinge målades Våren, under vistelsen på godset Fjällskäfte nära Katrineholm 1892 målades Skogen, samt Det gamla slottet och En sista solglimt året därpå då han hyrt in sig på Sundbyholms kungsgård inte långt från Eskilstuna

Samma år besökte han för första gången Tyresö söder om Stockholm och mellan 1894 och 1909 blev villan Lilla Tyresö på Tyresö slotts ägor hans sommarbostad. Han inspirerades av den omväxlande naturen och här fördjupades och utvecklades hans landskapsmåleri. Målningar som Molnet, Glimmande fönster, Sommarnatt, Det stilla vattnet, Det klarnar efter regn och Nattmoln är alla tillkomna på Tyresö.

Vid sekelskiftet 1900
förvärvade Eugen rätten till egendomen Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm. Sina tidiga intryck härifrån skildrade han i kol och akvarell, i målningar som Trädgårdseken och Gamla Waldemarsudde. Senare var det vattnet med sina ångbåtar och de tvärsöver liggande fabrikerna och ångkvarnen som fångade hans intresse. På utgående och Rökar, Oljefabriken vittnar om hans finstämda stämningsmåleri från denna period.

Efter att ha tillbringat mer än 15 somrar på Tyresö, närde Eugen en längtan efter nya vyer och i det öppna östgötska slättlandskapet såg han en möjlighet till konstnärlig förnyelse. Så fastnade Eugen för trakten att han 1915-16 lät uppföra en sommarbostad i Örberga, Örgården. Här fann prinsen nya motiv i slättens vidder och himlens spel över Vättern vilket så småningom resulterade i målningarna Det regnar på Omberg och Jagande skyar.

Från 1910-talet och framåt
vittnar Eugens måleri om att han sökte sig delvis nya uttryckssätt: I verk som Motiv från Dala, Västergötland, den tidiga örbergamålningen Skylar, Örberga och djurgårdsmotivet Solfläck använde han sig av en djärvare och friskare kolorit. Senare speglar valet av gouachen som medium i exempelvis Stenbrott nära Arles denna strävan att förnya sig och pröva nya uttrycksmedel.

Som många sekelskifteskonstnärer var prins Eugen även verksam som formgivare. Hans mest kända alster är den porslinskruka som bär hans namn, men han formgav även bland annat silverföremål som exempelvis Rönnbärsskålen.

Under årens lopp anordnades många utställningar med Eugens konst. Den mest omfattande var den retrospektiva utställningen på Liljevalchs 1925 - som visades även i Oslo och Helsingfors - där prinsen själv deltog mycket aktivt i förberedelserna. Eugen medverkade även till att få till stånd utställningar med andra konstnärers verk; tillsammans med Hanna och Georg Pauli anordnade han till exempel den första stora utställningen med Ernst Josephsons konst 1893.

Som ett led i sitt konstpolitiska engagemang såg han även monumentalmåleriet. Genom sina 12 monumentalverk, företrädelsevis på offentliga platser, såg Eugen en möjlighet att bidra till att göra konsten mer tillgänglig. Hans verk finns i skolor, på sjukhus och i kyrkor och hans mest omfattande offentliga uppdrag var den över 40 meter långa Staden vid vattnet i Prinsens Galleri i Stockholms stadshus, som tog närmare 6 år att färdigställa.

Prins Eugen var inte bara engagerad i konstlivet, utan också i många föreningar och organisationer, de flesta dock inom kultursfären. Således var han ordförande för Föreningen för Svensk hemslöjd i närmare 50 år och aktiv inom Folkbildningsförbundet under 35 år.

På 1930-talet
tillbringade Eugen ofta somrarna på Österlen i Skåne, vistelser som gav upphov till en rik konstnärlig produktion, däribland Hamnen i Kivik och Dyner, Skåne. Under andra världskriget tog Eugen avstånd från våldspolitikens metoder och engagerade sig mot nazismen och kommunismen. Den i dova toner hållna I nödhamn, målad strax efter krigsutbrottet i september 1939, kan ses som ett uttryck för det rådande stämningsläget. Snötyngd buske, en bland flera små inspirerade målningar från Waldemarsudde krigsvintern 1942, vittnar om den obrutna målarglädjen hos den då 77-årige konstnären.

Den 17 augusti 1947 avled prins Eugen
på Waldemarsudde. Genom sitt testamente skänkte han sitt hem och sina samlingar till svenska staten och redan sommaren 1948 kunde Prins Eugens Waldemarsudde slå upp sina portar för besökare.